Vissa dagar hatar jag bara mig själv. Ibland känner jag mig inte liksom tillräcklig till alla. Det är jobbigt att vara något man inte är för dom man älskar. T.ex. Jag älskar min pappa med hela mitt hjärta, och jag vet att han älskar mig också. Men det är svårt, när jag inte når alla krav som finns. Min syster var innan min pappas "favorit " typ, och efter att hon förstörde det fördes min pappa till mig. Som gör att jag måste nå upp till hans förhoppningar, Och det svåra är om jag inte gör det, så stänger han liksom av, som om jag inte finns där, om jag inte gör allt i skolan rätt, om jag inte uppför mig, om jag inte kommer hem vid den tiden, eller om jag äns åker bussen. Det är så svårt, för jag vet vad allt handlar om, jag vet att min pappa vill spegla sig själv i mig, gemom att sätta alla krav på mig. För min pappa var som mig och min syster när han var ung, han gjorde inte allt i skolan som behövdes, han släpptes fri och fick göra vad han ville och missade så många chanser i livet, därför är jag som en andra chans för honom, och det gör mig in till ledsen, allt som han går emot att man ska göra, händer. Jag blir själv ledsen av det, för det är jag som drabbas, och jag vill inte se honom ledsen, varför ska allt vara så jobbigt.